Åmots historia är skogens historia

1500-talet

I mitten på 1500-talet var skogarna runt Åmot i stort sett obebodda. Folk bodde där det gick att odla jorden, i de bördiga dalarna och på slätterna i Svärdsjö, Enviken, Alfta, Bollnäs, Lingbo och Ockelbo. Skogen användes för bl a jakt och fiske, bete, ved och träkolsframställning. De avlägsna sjumilaskogarna gjorde ingen anspråk på och därför blev de kungens skogar eller kronoskogar. Under medeltiden användes inte skogarna, det var inga bönder som på allvar ville ge sig ut i urskogen där stenen band jorden och vilda djur, troll och vättar härskade. Men det fanns ett undantag och det var platsen som kom att bli byn Åmot.

På 1500-talet följde nämligen ockelbobönderna Testeboåns dalgång, där jorden var odlingsbar, in i skogarna och man tog sig upp till Åmot men inte längre norrut för här tog den goda jorden slut. Antagligen gick det till så att en driftig bonde anlade en fäbod som med tiden blev permanentbostad. På så sätt bildades byar som Sunnanås(fä)bo(d), Valls(fä)bo(d) och Väster(fä)bo(d). Och längst bort från Ockelbo och innanför kronoskogsgränsen låg Åmot. Förmodligen grundades Åmot i mitten av 1500-talet och bestod av en gård och några fäbodar.

Svedjebruk

På den här tiden hörde Finland till Sverige och en sak som skilde finnars sätt att få sin utkomst från svenskars var bl a svedjebruket, dvs man brände av skogen, lät marken torka ett eller två år och tände sedan på alltihopa igen. På så sätt fick man en svedja, som man odlade i två eller tre år innan den blev för mager. Då gjorde man en ny svedja och lät den gamla växa igen. Många finska småbönder drog av olika anledningar iväg till Sverige på 1500- och 1600-talen. De togs emot välvilligt av kungen, som nu äntligen såg en chans att få de milsvidda kronoskogarna utforskade. Så kom gårdar och byar att grundas i norra delen av Ockelbo kronoskog, i skogarna runt bl a Källsjön, Rönnbacken, Mojsjön, Kvarnåsen och Fallåsen. Det är nu som "finnskogarna" föddes och under 1600-talet rotade sig de finska invandrarna i kronoskogarna.

Malm och träkol ger tackjärn

Under 1600-talet kunde man framställa järn på ett annat sätt än tidigare och i.o.m. det fick skogarna ett nytt värde. För att få järn ur malmen krävdes enorma mängder träkol och staten ställde sina skogar till förfogande för järnbruken. Svedjebruket fick alltså konkurrens om skogen och eftersom staten tjänade mer på träkolen än svedjebruket förbjöds svedjebruket. Järnframställningen kom till Ockelbo då Wij Herrgård anlade en smedja i Brattfors och en masugn vid Åbron 1675 och Ockelboverken grundades.

Åarnas möte

I Åmot, där Kölsjöån möter Bresiljeån som tillsammans bildar Testeboån, fick Katarina Bröms på Wij i Ockelbo tillstånd att anlägga en masugn och en smedja 1710 och Åmotsbruk föddes. Katarina var dotter till ägaren av Ockelboverken och gift med biskopen i Västerås. Samma år börjar Ockelboverken arrendera Ockelbo kronoskog med gårdar och allt. Smedjan vid Hammardammen stod klar 1723. I början av 1800-talet köper Ockelboverken kronoskogen. Äganderätten till gårdarna, som följde med skogen, var oklar och en källa till rättegångar och processer i flera generationer. Kring sekelskiftet 1800 sker en markant ökning av smidet och Åmot växer som ort. År 1866, det år då brukshanteringen upphör, bor det 1680 personer i Åmot, ungefär tre gånger så många som i dag. Ockelboverken går i konkurs under 1880-talet och köps upp av timmerbolaget Kopparberg-Hofors, känt som Kopparfors. I och med det sker en omstrukturering av bruksrörelsen och masugnen och hammarsmedjan i Åmot läggs ner. Kopparfors koncentrerar sig på timmer och virke, en utveckling som sker i hela Europa.

På 1940-talet blir Kopparfors ett renodlat skogsföretag och Åmot är en viktig ort för bolagets anställda i skogen. I mångas minne finns vintermanövern i åmotsskogarna och dansen i vår natursköna folkpark. Åmot fick en ny skola 1958. Under 1970-1980-talen förbättras infrastrukturen som vägar, broar, vatten och avlopp. Kopparfors köps av STORA SKOG 1987. Byn växer och det byggs villor och ett bostadsområde, Krutåkern. Men utvecklingen från manuell till maskinell avverkning minskar med åren arbetstillfällena i skogsbruket.

Äldrekooperativ & guldmedaljer

Åmots första daghem öppnade 1987 med 15 barn inskrivna. Länets första äldrekooperativ Jägarbacken med bystuga och 11 lägenheter slog upp portarna 1997. Under VM 1998 fick byn en guldmedaljör i skytte, Michael Larsson, för övrigt flerfaldig världsmästare och europamästare sedan tidigare. Under 1998 tilläts björnjakt efter många års uppehåll och 22/8 2000 skjuter ovan nämnde Michael Larsson en björnhanne på 155 kg strax utanför Åmot. Björnen står i dag uppstoppad i Bunges kapell.

2000-talet

Millennieskiftet firades med fackeltåg genom byn, samhället var upplyst av marschaller och millenniekistan stängdes. Kistan är en tidskapsel till framtida generationer och innehåller föremål som åmotsborna fann typiska för sekelskiftet. Kistan förvaras i Bunges Kapell. Under 2000 har olika arbetsgrupper arbetat fram en utvecklingsplan för Åmots framtid. Sedan dess har arbete lagts ner för att förverkliga planen. Förekomsten av "närgångna" björnar i Källsjön placerade Åmot på tidningarnas förstasidor under våren 2001. Samma år for hela 32 personer från Åmot/Ockelbo på en gemensam resa med transsibiriska järnvägen till Beijing, Kinas huvudstad.

Ett vargpar etablerade sig i skogarna i närheten av Åmot och fick under året 2001 en stor kull ungar. Vargen hotade hela älgbeståndet och jakten på älg minskade kraftigt. 2002 invigdes vandringsleden Björnslingan, ett av projekten som presenterades i utvecklingsplanen.

Vargparet fick ytterligare en kull ungar.

Under 2004 konstruerade byborna en imponerande anslagstavla med belysning vid infarten till byn. Bredbandsanslutningen var klar till byn. Hösten 2005 tog Åmots byråd initiativ till att närmare studera Åmots dåvarande förutsättningar för att utveckla service och skapa arbetstillfällen och inflyttning. En förstudie startade 2006 med syftet att ta fram ett ”nytt” handlingsprogram för ett fortsatt aktivt Åmot.

Fakta om Åmots tidiga historia är redigerat av Margareta Lindblad med faktauppgifter lämnade av Per Larsson, Källsjön, som grund.